Civilekonomerna som styr den nya borgligheten
Ett gäng civilekonomer spelar en central roll i omprofileringen av moderaterna och i hur den nya borgerligheten formas.
Ett dygn i Paris och ett i New York. Mer tid fanns inte till Fredrik Reinfeldts enmansturné för att värva utlandsröster.
– Min stab är alldeles förvirrad! Man kan inte vara borta från Sverige så länge ett valår.
Moderatledaren har inte kommit till USA för att träffa kampanjstrateger, utan väljare.
– Vi vill ha varenda röst vi kan få, förklarar Fredrik Reinfeldt och kallar de 120000 röstberättigade utvandrarna »en bortglömd grupp« (där under 30 procent röstar).
Ett hundratal av utlandssvenskarna har kommit till ett moderat nätverksmingel på ett Manhattanhotell. De flesta jobbar i amerikanska konsultfirmor, banker och bolag. Trots det pressade schemat tar Reinfeldt sig tid att tala på tu man hand med alla som vill. »Han känns lite ny och spännande«, säger en kvinna.
–Nu är ni på politiskt möte, det är väl härligt?! Det blir kanske inte så ofta, börjar Fredrik Reinfeldt.
Han får genast med sig publiken, lite som en ståuppkomiker. Men tonen är saklig och pendlar från skämt till allvar. Reinfeldt talar om de frågor partiet vill driva mest i valrörelsen: jobb och hur de skapas, sjukvård och skola, bekämpning av vardagsbrottslighet.
– Jobb kommer att vara den helt avgörande frågan. Vinner vi i höst kommer vi i valet 2010 att mätas utifrån om vi fått fram fler jobb. Har vi det tror jag att vi kan få förnyat förtroende.
Fredrik Reinfeldt kan konsten att tala med egna ord – 45 minuter utan manus – men också att anpassa budskapet till åhörarna. Fast en del termer från den svenska politiken känns nog fjärran deras Manhattan-vardag: barnomsorgstaxa, ersättningsstöd, friår och stopplag. Mer bekant låter: investeringsavdrag, dynamiska effekter och nolltolerans.
– Den som är bäst på att ringa in verkliga problem som människor upplever, och som har förmågan att göra något åt dem – det är den som vinner val, slår Fredrik Reinfeldt fast.
Med det menar han att han helst vill diskutera utanförskap, brottsbekämpning, tillväxt och andra sakfrågor.
Fredrik Reinfeldt säger att han får många brev från (s)-väljare som inte längre känner igen sig i »sitt« parti, som tilltalas av de borgerligas budskap om att bidragsförsörjning ska växlas mot beskattningsbart arbete. Om han får brev också från människor som oroar sig över förslagen om sänkta ersättningsnivåer nämner han det inte.
För tre år sedan skrev Expressens Per Wendel: »Med Fredrik Reinfeldt som partiledare ger moderaterna upp kampen att ha statsministerkandidaten i sitt stall.« Han tippade istället på Alf Svensson.
Men det var 2003. På Svensk-amerikanska handelskammaren introduceras Reinfeldt nu entusiastiskt med orden »Let me give you: possibly the next prime minister of Sweden!«. Ekot, Expressen och Svensk Damtidning står på kö för intervjuer.
Fokus på moderatledaren har blivit enorm, med en flod av TV-dokumentärer, böcker och artiklar som försökt bena ut »Reinfeldt-effekten«.
Alla medier vill berätta historien om den unge civilekonomen – som länge var utfrusen av partitoppen, men som nu fått Göran Persson att darra i kampen om regeringschefsposten. Den nyliberale täbykillen som trots en rad personkonflikter lyckades hålla sig kvar i moderaterna, bli – under företrädaren och likaledes civilekonomen Bo Lundgrens generationsväxling – ekonomisk-politisk talesman; därefter pragmatisk partiledare, omdanare av moderaternas politik och outtalad ledare för det borgerliga blocket.
Det är en bra story.
Men Fredrik Reinfeldt ogillar bilden av att bara han och en liten klick civilekonomer skulle ligga bakom »de nya moderaterna«.
– Det började med att jag samlade ett team omkring mig för att arbeta för förändring. Men vi har haft breda arbetsgrupper, med flera hundra moderater i hela Sverige, säger han.
I mars 2004 kom budskapet, på DN Debatt: »Vi lägger om vår politik«.
Artikeln var signerad: Fredrik Reinfeldt, Anders E Borg och Mikael Odenberg. De tre ekonomerna deklarerade att det program moderaterna dittills förespråkat var orättvist och skulle ha gett svaga statsfinanser. Målet blev nu att föra en trovärdig politik för breda väljargrupper. Snart började ledande moderater rentav tala sig varma för arbetsrätt, kollektivavtal och samarbete med LO.
Denna omsvängning har inte välkomnats av alla i de egna leden. Nyliberala moderater har kallat ledningen »smygsossar«.
Peter Wolodarski – civilekonom och som liberal ledarskribent på DN är en av Sveriges mest inflytelserika opinionsbildare – menar att vi nu har sju »mer eller mindre socialdemokratiska partier« i riksdagen. Han anser att moderaternas – och därmed den borgerliga alliansens – förflyttning mot mitten är olycklig.
– Den bidrar till att skjuta det politiska fältet åt vänster. Det är möjligt att det kortsiktigt ger en valseger, men borgerligheten får inget förändringsmandat på det sättet. Det är som 1976, då de lovade att regera »som socialdemokraterna, fast bättre«.
– Det är positivt att partierna i alliansen tycker om varandra – men det är problematiskt att den stora skillnaden mellan dem och socialdemokraterna är nivåerna på olika ersättningar, att de inte begär ett tydligt mandat från väljarna för att lösa problem, säger Wolodarski.
– På så vis blir Sverige inte ett mer liberalt land – vilket jag tycker vore bra.
Men så länge opinionsundersökningarna ger medvind – och stödet för moderaterna har nästan fördubblats jämfört med valresultatet 2002 – sitter kritikerna inom partiet still i båten. Med siktet inställt på valet.
Anna Kinberg Batra – informationschef på Stockholms handelskammare och själv riksdagsledamot en period – menar dock att kretsen kring Reinfeldt nu tänker rätt:
– De har gjort den strategiska hemläxan – att det är rätt att välja och att vinna. Egentligen är det typiskt för civilekonomer. De har lärt sig att man måste anpassa sig till sin målgrupp, utan att sälja ut innehållet.
Hon ingår själv i samma politikergeneration som Fredrik Reinfeldt och kandiderar till riksdagen, om än en bit ner på Stockholmslistan.
– Vi moderater har alltid tyckt att vi har rätt. Carl Bildt beskrev det typiskt nog som »den enda vägen«. Men den attityden har den nya ledningen tagit strid mot. De har insett vilka målgrupper vi haft svårt att nå, och att vi varit för dåliga på att vinna val. Fredrik vill inte befinna sig i en ökenvandring i tio år.
– Många som jobbar i offentlig sektor, och många kvinnor, har tyckt att högern är kall och »siffrig«. Om man då inte ändrar på hur man förklarar saker är man dömd att förbli en sekt.
Att Reinfeldt och flera i hans omgivning är civilekonomer är ingen tillfällighet, menar Anna Kinberg Batra.
– Det finns fler ekonomer i den senaste generationen, och fler har brytt sig om att plugga färdigt. Tidigare gick det bra att hoppa av studierna och ändå få ett politiskt toppjobb. Det kan man inte nu, säger hon.
– Jag gick själv på Handels för att skaffa mig en bred samhällsutbildning.
Fredrik Reinfeldt läste ekonomlinjen med småföretagsinriktning på Stockholms universitet, och dessutom lite psykologi och historia.
– Mina studier har betytt mycket för att utveckla mig. Att gå en akademisk utbildning lärde mig viktiga sidor i politiken, säger han och utvecklar: källkritik, vad man kan påstå utifrån utredningar, att omvandla stora textsjok till något begripligt.
Rimligen innebär det också en fördel att tala samma språk som näringslivsfolket, i svenska småstäder såväl som på handelskammaren i New York.
Till »de nya moderaterna« – eller om det är »de gamla«; kanske handlar omdaningen mest om en återgång till tiden före Bohman och Bildt – hör också en omorientering i synen på USA.
Tidigare odlades nära kontakter till de ledande republikanerna. George Bushs rådgivare Karl Rove var rentav i Sverige för att ge kampanjråd 1986, strax efter Carl Bildts tillträde.
Men Fredrik Reinfeldt talar hellre om Bill Clintons politik. Det är den – och Tony Blairs »New Labour« – som inspirerat »de nya moderaterna«. Även om han uppskattar Vita husets skolpolitik No Child Left Behind och synen på småföretagare tar Reinfeldt avstånd från den roll Bush låter religionen spela.
– Det är viktigt att förstå den amerikanska politiken, eftersom den betyder så mycket för världen. USA är en viktig handelspartner för Sverige, säger han – strax innan han åker tillbaka till kampanjandet på svensk mark.
Gunilla Kinn
