Akavia granskar: Så påverkas våra medlemmar av inflationen

Därför är inflationen så hög

Det finns flera skäl till att inflationen ligger så högt som 6,1 procent under mars (KPIF). Priserna ökar både till följd av hög efterfrågan och ett för lågt utbud. Efterfrågan har fått stöd under pandemin av stora offentliga utgifter och låga räntor. Den snabba återhämtningen av den globala ekonomin i kombination med komponentbrist och fortsatta problem med långa leveranstider till följd av restriktioner har drivit upp inflationen världen över.

Invasionen av Ukraina påverkar förstås främst de som drabbas i Ukraina i form av mänskligt lidande. Sanktionerna mot Ryssland och osäkerheten om utvecklingen framöver har påverkat särskilt energi- och livsmedelspriser. När globalt handlade varor stiger i pris drabbas Sverige i samma utsträckning som övriga världen.

Enligt Konjunkturinstitutets senaste prognos förutspås inflationen bli 5,2 procent under 2022 och 2,8 för 2023.

Så påverkas Akavias medlemmar 

Ett av Akavias grundläggande mål är att medlemmarnas utbildning ska löna sig och att man ska få full utväxling på sin utbildning. En utbildning kan löna sig på flera sätt, inte minst genom möjligheten till utvecklande uppgifter och goda arbetsvillkor. Utbildningen ska också löna sig rent ekonomiskt i form av en bra ingångslön och god löneutveckling. Men för att förbundets medlemmar ska få en bättre privatekonomi krävs inte bara en positiv löneutveckling, utan den påverkas också av prisutvecklingen i samhället.

Den höga inflation som vi sett på senare tid innebär att Akavias medlemmar kan köpa färre varor och tjänster för samma lön när pengarna minskar i värde. När inflationstakten överstiger löneökningstakten innebär det att trots en löneförhöjning i kronor (positiv nominell löneökning) kan medlemmen köpa färre varor och tjänster (lägre köpkraft) och får därmed en negativ real löneutveckling.

Med nuvarande höga inflation riskerar de flesta av Akavias medlemmar att få en negativ real löneutveckling i år och  sämre privatekonomi jämfört med förra året.

Däremot är det värt att påpeka att olika personer påverkas olika och att det finns skäl att se över sina utgifter. Den som har möjlighet att arbeta hemma kan exempelvis dra ner på eventuella bilresor. För den som har stora bostadslån kan det faktum att pengar minskar i värde också innebära att inflationen ”äter upp” lånet och att det värdet överstiger den negativa reallöneutvecklingen.

Bakgrund till inflationsmålet och märket

Innan 1992 hade Sverige fast växelkurs och tanken var att inflationen och inflationsförväntningarna skulle vara anpassade till de länder som växelkursen var knuten till. Under 70- och 80-talen var löneökningarna ofta klart högre än våra viktigaste handelspartner. Det innebar att svenska exportföretag fick svårt att konkurrera med andra länders, vilket ledde till beslut om devalvering (sänkning av kronans värde jämfört med andra valutor). Exporten stärktes, men innebar att importerade varor blev dyrare att köpa och inflationen ökade. Mellan åren 1980 och 1995 mer än fördubblades lönerna i kronor (nominellt) men den höga inflationen "åt upp" löneökningarna så att de reala lönerna förblev oförändrade. Med ökande priser krävde fackförbunden inflationskompensation i avtalsrörelserna, det vill säga att löneökningarna tog höjd för förväntad ökad inflation. De snabbt ökande lönerna innebar i sig att inflationen ökade, i slutändan fick löntagarna inte bättre privatekonomi utan bara "luft" i löneökning. Denna utveckling, som brukar kallas för en pris-lönespiral, gynnar inte någon.

För att bryta utvecklingen i samband med den ekonomiska krisen i början av 90-talet beslutades om att man skulle gå över till rörlig växelkurs och i januari 1993 aviserade Riksbanken ett inflationsmål på 2 procent. Syftet med inflationsmålet är att stabilisera inflationen och inflationsförväntningarna, vilket bland annat ger stabilare förutsättningar vid avtalsförhandlingar. Riksbanken strävar efter att hålla inflationen till 2 procent framförallt genom att höja eller sänka reporäntan, det vill säga styrräntan som används för att öka eller minska efterfrågan i ekonomin.

I syfte att kombinera stabila priser med låg arbetslöshet bad regeringen 1996 även arbetsmarknadens parter att ge förslag för en fungerande lönebildning som i högre grad skulle motsvara de genomsnittliga lönekostnadsökningarna i EU-länderna. Resultatet blev året efteråt det så kallade Industriavtalet, ett avtal som täcker en stor del av den internationellt konkurrensutsatta sektorn i den svenska ekonomin. Utgångspunkten var att den internationellt konkurrensutsatta sektorn, i praktiken i första hand exportindustrin, ska vara lönenormerande. Tanken är att arbetskraftskostnaden totalt sett inte ska öka snabbare i Sverige än i de länder som Sverige handlar och konkurrerar med, vilket skulle äventyra svensk export och arbetstillfällen.

Den stabiliserande inverkan från Riksbankens inflationsmål och industriavtalet har varit viktiga förutsättningar för att pris- och lönespiraler har kunnat undvikas sedan dess. Dessutom har perioden präglats av en stark produktivitetsutveckling.  Mellan 1997-2021 har reallönerna ökat med runt 2 procent i snitt årligen, vilket innebär att löntagarnas privatekonomi har stärkts rejält.

Så ser Akavia på utvecklingen inför avtalsrörelsen

Akavias målsättning är långsiktigt hållbara reala löneökningar som ger medlemmarna en bättre privatekonomi över tid. Stora svängningar i inflationen innebär att det blir svårare att förutse hur den reala löneutvecklingen kommer att bli.

För att uppnå långsiktigt hållbara reala löneökningar utgår Akavia från att inflationsmålet uppnås över tid, men inte varje år. Det finns delade meningar hur Riksbanken nu bör agera för att bibehålla ett trovärdigt inflationsmål utan att i onödan tynga redan pressade företag och hushåll. Det säkerhetspolitiska läget i världen innebär även att det finns stor osäkerhet i prognoserna.

Ur Akavias perspektiv finns därför goda skäl att undvika krav på inflationskompensation i avtalsrörelsen för att inte ytterligare elda på inflationen. Att lönebildning inom offentlig sektor tagit hänsyn till lönenivåerna inom den konkurrensutsatta sektorn har även den bidragit till den stabilitet vi har haft, och som vi fortsatt behöver inte minst i oroliga tider. Den svenska lönebildningsmodellen har historiskt visat sig vara en framgångsrik strategi för både medlemmarnas inkomster och samhällsekonomin. 

Charlotte Tarschys, chefsekonom Akavia